And in the end, it's not the years in your life that count. It's the life in your years.

Jag och mina vänner som tar studenten nu till sommaren är alla lite förvirrade över vad vi ska göra till hösten. Vi vill härifrån, och iallafall jag känner väl nästan panik över att jag måste härifrån! För även om jag känner nu att jag skulle kunna stanna här ett tag, bara vara och njuta av lugnet.. Så vet jag att, i oktober, november, kanske.. Så kommer jag få panik över att jag inte börjat plugga, åkt iväg och rest eller vad som helst.

Lisa sa till mig att om du inte vet vad du vill göra, stanna ett tag och släpp alla måsten, ungefär. Men jag tror inte jag hade klarat av det, inte med tanken att "nu hade jag kunnat vara någon annanstans". Och kanske är det inte bättre i söder, eller utomlands, men hur ska man veta om man inte provar? Och om jag inte åker nu, så är det lätt att fastna här lite föör länge, och då kommer jag alltid att ångra mig och undra vad jag hade kunnat göra istället.

Man kan alltid komma tillbaka, det svåra är att ta sig härifrån.

Och alla äldre man frågar, de säger "åk härifrån".
Folk här känns verkligen instängda. Jag förstår inte dem som "bara kan bo kvar här", utan att resa och upptäcka andra platser på våran planet. Snacka om att vara bekväma och tråkiga, nöja sig med lite.
För visst, jag säger inte att man är olycklig här, men nog står de flesta still på samma ställe och trampar. Och jag vill inte bli en sån. Jag har drömmar och vill utvecklas, jag vill se så mycket som möjligt och upptäcka andra kulturer. Och eftersom jag får välja vart jag vill leva så lever jag hellre i en stad full av trevliga och glada människor (göteborg) än i ett litet samhälle där allting är så jäkla gråmulet.


Kommentarer
Postat av: jennifer

I agree //Ma


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback