att alltid göra vad som känns rätt för stunden

Efter fem veckors tid så klarar jag inte riktigt det här längre. Jag saknar er och bloggandet! Efter fem år så är det lite för svårt att leva ett liv utan det, som att något ur ens liv bara plockats bort, en viktig ingrediens i mitt liv. Och idag kändes det som att det var dags att ta bort lösenordet och fortsätta som vanligt igen. Hur mycket annat jag än har att göra, till exempel kanske äta middag nu innan det blir natt...

Också för att underlätta kommunikation med alla hemma i Norrland (och andra vänner o bekanta runt om i världen), samt kunna roa mina nya vänner nere i södern som tycker att jag är lite rolig ibland.. (jag dras verkligen till människor som precis som jag älskar att skratta åt det mesta hela dagarna!)

Lisa-skåningen har lovat att komma med kommentarer om jag börjar skriva igen och det hoppas jag att ni andra också gör! Det är ju så hemskt trevligt. Lisa hade också ett önskemål om att jag borde ha ett namn innehållande "Jenkan", men det kändes lite väl år 2000, eftersom det var 10 år sedan någon kallade mig så, haha.

Puss från ett vintrigt Jönköping


GODMORGON

I miss you.

gått i ide

Plötsligt fanns det inte riktigt tid till bloggen. Jag älskar ju att skriva och sådär men när det hade gått två veckor utan att jag hunnit med några ord så tänkte jag att vi kanske skulle prova att gå i ide en stund. Vara lite privat, bara för mig själv. Skriva tankar som faller mig inom om livet och kärleken - om jag måste - i separata dokument i datorn. Fokusera på andra saker än att uppdatera mina nära och kära och vem-som-helst om mitt liv och vad jag tycker och tänker.

För ibland hatar jag att ha en blogg. Att alla får veta, inte exakt allt, men ungefär vad jag gör. Och att folk dömer och kanske tror att dem känner en eller tror sig veta hur man är - efter att enbart ha läst det jag skrivit, i min blogg. Men samtidigt älskar jag det, att ha en blogg. Att få vara kreativ i ord och med tankar!

Och jag vet att nog lösenordet på den här bloggen inte kommer stanna kvar allt för länge. (Även om jag har hört att man ju ska sluta när man är på topp?) För när jag väl får tid över, så är det himla fint att kunna skriva av sig. Lika fint är det att i framtiden kunna gå tillbaka några år i sitt liv och se vad som hände, hur man var, vad man tyckte och vad man gjorde, det är fantastiskt.

Nu så här i efterhand kom jag på att det kanske varit bättre att skriva ett "nu-går-jag-i-ide"-inlägg, så alla läsare kunde förstå. Men kanske ville jag inte att ni skulle förstå. Jag vet inte. Och jag kände hur som helst att alla mina ord, skrivet i fyra års tid (i den här bloggen), behövde få stängas in i sin hemlighet ett tag!

På återseende, Puss