alla möten har ett avsked

Jag såg en bra text för ett tag sedan och insåg att visst är det så. Det här med att möta människor och måsta skiljas ifrån dem som man tyckt om redan från början eller under tiden lärt sig att tycka om och absolut inte vill lämna egentligen. Avsked och farväln kan vara något av det jobbigaste som finns, men ett avsked där man vet att ens relation aldrig kommer bli densamma igen eller att man över huvudtaget aldrig mer kommer ses, är kanske ännu jobbigare.
Men det är det som är livet, att träffas och skiljas åt. Och när man tänker på hur många gånger man upplevt det och varje gång man förlorat någon har byggt starkare relationer med andra och även med nya människor. Fast än man då trodde att man skulle dö, eller någon man inte trott man skulle klara sig utan som man efter ett tag inser inte längre alls finns vid ens sida.
Visst skulle jag kunna gå livet ut med de vännerna och människorna som finns runt mig nu, men det fungerar inte så. Det kommer alltid finnas människor som inte litar på dig eller gör dig besviken, människor som förändras och flyttar. Man går på ett eller annat sätt skilda vägar någon gång i livet och varför ska det behöva vara sorgligt, egentligen?
Särskilt när man är arton, har hela livet framför sig och planer som inte innefattar så många andra människor än en själv. Själviskt? Inte särskilt, let's just face it.

Ja, iallafall, det är just det här jag menar.
Det som gör saker vackra och intressanta är att de kommer och försvinner.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback