kiss me as if it were the last time

Första gången jag blev kär, eller förälskad - på riktigt, var en gång när jag var fjorton. Han hade enligt min definition då, jordens finaste leende och jag var så säker på att jag skulle dö om jag inte fick hålla hans hand genom höst vinter och vår. Jag skulle hoppa från en bro om han inte blev min.
Och jag var såklart inte den enda flickan som var hopplöst förälskad i denna pojken. Vi stod som på rad framför honom och ändå så verkade ingen av oss intressera honom desto mer.
Det var så himla jobbigt, vi var fjorton och trodde att vi visste allt om livet.

Men vad hände? Plötsligt kan vi skratta åt dessa minnen som är fullkomligt obegripliga och vi överväger fullt seriöst om det vi inte minns bara är scener ur en film? Och så vi inser att vi har lärt oss så mycket om livet, hur blåögda vi var och vad förnuftiga vi är idag. När det kommer till kärlek och sånt.

Ändå faller vi lika hårt varje gång.
Och förstår först efteråt våran egna naivitet.
Innan vi tillsist, faller handlöst och fångas upp.
Av honom.
Ett kärleksfullt och stadigt grepp som övertygar dig om att det alltid, alltid kommer vara ni två. Tillsammans. Nu och för all framtid.


Eller hur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback